Centerofmyhart

Alla drog förfärat åt sig andan och detta fick mig att hoppa lite närmre, vilka män? tänkte jag och vad var det med dom som var så farligt?

-dåre! sa nån och skakade på huvudet

- alla vet att de männen inte går att styra över, risken att han får en kniv i ryggen är större än att han vinner.

- han har betalat pengar för dom, och dom hjälper han.

- konstigt sa nån bara och jag var nyfiken nu

- men det sägs att de män som hjälper sultanens bror inte får vara i marjham längre, att dom är utvisade av Corbin själv. Alla mumlade nu

-så han kommer med brottslingar, utvisade av det store Corbin, jag förstog att detta kund bli värre än alla trodde. Jag tänkte på min kniv och jag undrade hur jag skulle kunna bära med mig den utan att den syntes. Jag lade mig ned för att sova men sov inge vidare den natten, det var som om alla var vakna till och ifrån.
Alla brukade vara på bra humör denna årstiden för det fanns mycket att äta, vi kunde stuva in bär och grönsaker i munnen utan att soldater märkte det och jag var bra på det, jag var inte mager längre och det var bra att bygga på sig lite innan plöjning och annat började till hösten. Hösten tänkte jag och undrade om vi var kvar då, om alla levde?Morgonen kom, mycket snabbare än jag trott. Och trotts att alla väntade på det omtalade anfallet kom inget och det glömdes nästan bort. Jag suckade och satt på knä i solen vid fälten och plockade vindruvor som sedan skulle bli vin. Rankrona gav lite skugga för solen stog högt. Jag hade suttit så här nu i några veckor nu och alla dagar flöt långsamt. Jag undrade var Sam var på eftermiddagen när jag fick huvudvärk av solen, jag kände hur jag var klibbig och ryggen ömmade. Jag reste mig med min halvfulla korg och såg mot palatset, jag spärrade upp ögonen när jag fick se en hjord med hästar komma stormande mot husen, jag skrek till och pekade. Alla slavarna såg mot palatset och började sedan springa, vissa ifrån andra mot. Jag stog fastfrusen, tankar om jag hade nån där nere eller om jag bara skulle springa och kasta mig härifrån. Det blev ett fasligt liv där nere och jag hukade mig när jag såg att de ridande männen seglade runt palatset på sina hästar. Jag tömde min korg och plockade på mig några fina klasar vindruvor, sedan kröp jag mot de andra frukterna. Väskan blev tung men jag sprang hukande utmed vinrankorna.

"Första piskslaget sved som eld och jag kunde inte låta bli att skrika. Min klänning hängde redan i trasor för dom hade skurit upp den för att komma åt ryggen. Andra piskslaget och jag började må illa, jag förbannade mitt liv, jag ville aldrig mer göra nått som jag inte ville, tredje slaget och jag kräktes. Männen skrattade nu. Jag drog in luft och kräktes igen, jag tänkte på det som hänt och jag började ångra mig, dels för smärtan distraherade mig men också för att det hade varit mindre smärtsamt att bara göra det alla ville. Jag kände tårarna nu, fjärde slaget. och jag visste att det skulle komma många fler..."