Centerofmyhart

idag är det små vemodigt ska jag säga.....
alltså jag har alltid haft drömmen om att flyga, ett obeskrivlig känsla som ger mig ett hopp om att någon gång kunna göra det igen... Jag har flygit i verkligheten en gång... det var på min underbaraste embla... jag kom ihåg det så väll, hur jag samlade upp dig och hur du så snällt lyssnade på mig, hur du vinklade upp öronen när du fick syn på hindret, 80cm... det är inga problem tänkte jag och lade en galopp skänkeln, du var så mjuk då gumman, så fin och perfekt... avhoppet blev så perfekt... vi flög och jag det var bara du och jag för två sekunder...
ett år har du vart borta nu och jag blir tårögd av att tänka på dig... saknar dig så det gör ont..
en bit av min själ dog med dig, och min dröm att det skulle vara du och jag som flög mot stjärnorna...