Centerofmyhart

"På morgonen vaknade jag av att Nalind väckte mig

- god morgon sa jag sakta men hon svarade inte utan såg blekt på mig, jag satte mig upp

- vad är det?

- magistaden blev anfallna igår natt?

- men jag… jag tystnade och kände iskyla i magen

- nej sa jag sakta och nalind drog upp mig, alla kentaurer var tysta när jag kom ut

- jag måste hem sa jag bara,

- låt mig sa Anhun

- nej, håll er här, i säkerhet, nalind säg till morfar att dom får avvakta med anfallet

- din morfar är död, jag vände mig mot henne

- va?

- ja, Eowal lever. Men alverna led mycket svåra förluster igår.

- gick dom till anfall mot er?

- ja, dom kom snabbt och utan förvarning

- vilka var dom?

- magiker, snabba och nästan osynliga

- säg till Eowal att jag kommer, jag måste bara se hur det ser ut i staden’

- den är övertagen, kungen är död.

Jag kände hur jag bet mig i läppen så den blödde. Jag lät vinden lyfta mig och jag gick ned nära staden när det mörknat. Det luktade bränt och den såg nästan död ut. Jag drog in min magi helt och ville försökte smälta in med min klänning. Jag tog mig snabbt till värdshuset. Alla satt tryckta där inne, jag smet upp och bytte klänning till en enkel, jag packade mina saker.
Min hjärta slog hårt, för Seths kläder var kvar. Vart han är var så hade han inte hämtat dom och detta oroade mig. Jag tog mig sedan mot pappas hus.
Jag såg på folket som sakta kröp utmed väggarna, hur kunde detta hända? Hus hade brunnit ner och det låg döda människor överallt, soldater höll på att plocka undan dom. Det var inte soldater jag kände, maktskifte väste jag lätt och kom äntligen fram till huset. Jag svalde när jag såg hur det brunnit ner, jag svalde och begravde mitt ansikte i mina händer. Elisabeth, barnen och tristan hade vart där inne, kanske min far också.

Jag bet ihop och ville inte tro det. Jag försökte känna Seth men han var inte i närheten. Jag svalde och gick in bland ruinerna va mitt hem, planlöst letade jag efter nått bevis på att nån levde. Barnen och eliabeth hittade jag, sönderbrända, jag kräktes av illamåendet som kom över mig. Mitt hopp blev dock större för jag hittade inga mer kroppar, jag gick runt huset och stannade i mina spår. Pappa låg på marken med tre pilar i ryggen, och längre bort Seth. Mina ben vek sig och jag föll ihop, tårarna kylde mina kinder där jag satt och såg på kropparna av de två personer som jag älskade mest. jag drog in luft och kröp förbi pappa och satte mig vid Seths kropp, han var stel och kall. jag strök han över kinden och kysste han mjukt. Jag kände hur min mage blev stenhård. Vad hade jag gjort? Varför hade jag rusat efter kentaurerna? Varför hade jag inte stannat och skyddat dom? Jag såg mot slottet, levde nån där uppe? fanns nån kvar av min familj, vänner? en skugga frigjorde sig och kom emot mig, jag såg stelt på människan och reste mig

- ers nåd sa en röst och jag kände igen monika.

- nej sa jag bara, det var som om luften gick ur mig och jag vinglade till

- Kungaparet är döda, Isak behöver skyddas. Hon gav mig en knyte som gnällde.

- han kan dricka vilken mjölk som hellt, men hellst riktig mjölk. Jag nickade

- becka?

- hon försvarade oss väl, det sista jag hörde hon säga var att hon var du. Hon kallade sig Lili och dom halshögg henne. Du är död här, jag har inte hävdat nått annat,

- vilka lever?

- knappt inga av den högre adeln, Ludween är fängslad. Men jag kan nog säga att resten är döda

- varför är han fängslad?

- jag vet inte, jag måste till min egen familj nu

- staden då? Vilka har dödats?

- soldater, ungre män. Men folket klarar sig alltid, vi har vart med om maktskiften innan, men detta är nog det brutalaste hittills. Jag svalde och hon försvann. Ludween var fängslad, jag skulle rädda han tänkte jag och kände Isak röra sig,

- men först ska jag ta dig till trygghet.

Jag lämnade Seth där han låg, även far.  Tårar strömmade ned för mina kinder när jag drog kappan om mig och gick mot muren. Alla jag någonsin älskat och skyddat var döda, endast Nalind, mormor och Eowal var kvar. Jag hoppades Niwyn kunde ta hand om isak så länge han drack mjölk. Jag såg på barnet

- jag kommer skydda dig med mitt liv, du kanske inte tror mig efter allt detta. Men från och med nu sa jag sakta och kände att jag låg på randen av hysteri och chock. Jag gick ut ur staden, sakta tog jag mig mot skogen. Jag vände mig om och såg på staden, det var som ett moln låg över den, den fridfullhet som funnits där var borta. Elden hade brunnit ut men röken skvallrade än om vilken hemskhet som utspelat sig. Jag svalde och drog siak närmre mig

- jag kommer snart tillbaka sa jag sakta och gick in bland trädena.